Jag tackar Malin Sundqvist för att hon genom sitt inlägg (debatt 8 februari 2021) har gjort ett gediget arbete med att granska siffror samt att hon uttalar det jag själv också känt, att det kan vara svårt som såväl kvinna som man att ifrågasätta argument i jämställdhetsfrågor utan att ses som en onödig bromskloss och diverse ytterligare beskrivningar.

Jag tycker det är tråkigt att inte ropa ”yes och kör på!” när det finns engagemang för utveckling, men själv känner jag i detta fall oro för att man kommer att forcera fram drastiska förändringar. En oro över att vi riskerar att tappa deltagare och exkluderar samt omöjliggör deltagande från flera av vår idrotts mindre föreningar framöver.

Tufft för mindre föreningar

Tidigt i processen med hela debatten blev jag uppringd av Skogssport och min åsikt efterfrågades, bland annat utifrån att jag 2015 var med och drev/organiserade kring Nightfoxes International – ett damlag med blandade internationella topplöpare i Tiomilas herrstafett. Jag har inte uppfattat att min åsikt publicerades och därför väljer jag nu att uttrycka den här.

Nightfoxes Internationals deltagande i Tiomila 2015 fick ett stort medialt fokus och jag har fått googla för att uppdatera mig i vad jag själv uttalade som motiv till att vi sprang på detta sätt.

”– Vi tränar och tävlar ju väldigt mycket tillsammans i landslaget och tänkte att det skulle vara roligt att ställa upp med ett gemensamt lag i en större stafett. […] Min förhoppning är att damtävlingen ska bli lite tuffare, kanske ett mellanting mellan dagens damstafett och herrarnas. Orientering är en jämlik sport och det finns inga hinder för att vi också ska kunna springa nattetid.” (Aftonbladet 8 maj 2015)

Jag kan i dag inte hålla med mig själv i dessa uttalanden, utifrån de erfarenheter jag samlat på mig under dessa sex år. Tvärtom vill jag i stället lyfta fram att vi bör värna om att stötta mindre föreningar så att de kan fortsätta delta i Tiomila och andra evenemang. Även föreningar med framskjutna placeringar i damernas Tiomila kan ha svårt att rekrytera och behålla löpare för att klara av större förändringar av dagens upplägg.

Gynnar endast elitklubbar

Min erfarenhet av verksamheter på olika nivåer säger mig att de nu cirkulerande förslagen kring nya upplägg endast gynnar dagens etablerade stora elitklubbar, som ofta befinner sig i anslutning till orter med högskolor/universitet. Där finns redan ett underlag för att ställa flera lag på fötter, även om sträckorna skulle bli längre, tuffare och gå på natten. För många andra föreningar är detta mycket svårt och jag frågar mig om det är en bra väg att gå?!

”Varje klubb behöver investera likvärdiga resurser under vintern och våren för att förbereda lika många damer som herrar inför tävlingen” (debatt publicerad den 26 januari 2021). Vad innebär detta uttalande som debattörerna framför? Utöver naturliga förflyttningar till orter med studieförutsättningar så dammsugs fortlöpande hela den nationella och internationella marknaden av elitklubbarna för att knyta till sig de bästa och starkaste orienterarna.

Jag hade med glädje stöttat en genomtänkt förändring om förespråkare för drastiska förändringar också samtidigt klev tillbaka till sina moderklubbar eller till en förening på liten ort och satte igång dessa processer med att bygga upp och driva en verksamhet som möjliggör fler deltagande lag i tävlingar utformade enligt framförda förslag. Att kräva att föreningar, som under många år tappat sina starkaste löpare kontinuerligt, helt plötsligt ska få fram fler som är sugna på ännu tuffare insatser känns inte rätt.

Låt föreningarna själva bestämma

Jag har själv varit och är fortfarande tränad för att kunna ta en tuff sträcka, men jag är absolut inte speciellt lockad av det. Vad känner då de här andra deltagarna, som redan naggar på sina gränser för att ställa upp utifrån dagens förutsättningar, när utmaningarna ökar? (Och ja, jag är en av de som numera inte startar på lång-SM efter utökade segrartider. Det är en riktigt tuff helg, med kval och final, även om 70-75 minuter hade valts som rikttid och jag tror att många då väljer att vara lite piggare till medel/stafett i stället.)

Jag blir självklart bara glad om nutidens och framtidens orienterare är tuffare än jag. Men kanske ska man fundera kring att dagens koncept på exempelvis Tiomila damstafett kan finnas kvar för oss ”motionärer”, och ett tuffare och mer jämlikt alternativ skapas för de föreningar som vill ha detta. En parallell damklass i Tiomilastafetten, med 7 eller 8 av herrstafettens sträckor, mer som Vasaloppet och damernas Vasalopp. Låt föreningarna själva ta ställning till vad de vill satsa på.

Både bredd och elit är viktiga delar att tänka på och gällande Tiomila tycker jag att man i första hand ska lägga kraften kring hur vi likt Finlands Jukola/Venla ska få det till att bli en klassiker som hela svenska folket vill genomföra.

Om allt i stället handlar om att ett fåtal elitklubbar ska ha en utmanande stafett, oavsett konsekvens för deltagandet i stort, då är det nog bara att köra på med de förslag som framkommit. Attunda skulle jag dock råda att gå steget längre. Ska det vara jämlikt så strunta i att benämna sträckor dam/herr. Låt lagen själva bestämma vart man sätter sina löpare, 10 stycken med sträcklängder runt 8,5-11,5 kilometer, med lite olika karaktär på sträckorna i stället. Men bli inte förvånade om det här med klubbyten eskalerar!

Vill topplöpare springa natt?

Orienteringens internationella och nationella mästerskap (förutom natt-SM) går i dagsljus och det var i dagsljus jag ville springa fort när jag satsade. Jag tror inte att det är en slump att majoriteten av internationella världslöpare springer dagsträckor i herrstafetten, gärna för att förstärka svenska toppklubbar. Det är utifrån internationella programmet inte heller alltid optimalt att vara uppe och springa nattsträckor vid Tiomilahelgens tidpunkt, när mästerskap eller världscuper följer tätt inpå, och även internationella topplöpare på damsidan kan avstå deltagande helt av den anledningen.

Det var inte helt lätt att få ihop Nightfoxes International med 10 löpare från olika klubbar och därför känns det verkligen tufft att kräva att enskilda klubbar i dag ska lyckas med det. Speciellt om de bästa svenska damlöparna dessutom kanske vill ta dagsträckorna utifrån sin individuella satsning.

Här hade det för övrigt i dagens herrstafett verkligen varit intressant att se vad som händer med lagsammansättningar om målgången i Tiomilastafetten tidigareläggs och avgörandet inte sker med flera sträckor i dagsljus (mer än för motionslagen).

Slutligen får jag erkänna att rent massmedialt var uppmärksamheten klart större kring deltagandet med Nightfoxes International än kring det faktum att vi vann damstafetten med Domnarvets GoIF timmarna innan. Där har svensk orientering och Tiomila-arrangemanget fortfarande något att jobba vidare på. På den punkten är Finland och medieuppbådet kring topplag i Venla många steg före.

Lena Eliasson-Lööf, aktiv inom OK Pan Kristianstad och Västerviks OK

.

Tidigare debatter på ämnet:

Attunda vill arrangera ett mixat Tiomila (16 mars)

”Likvärdigt Tiomila – är det möjligt?” (15 mars)

Malin Sundqvist debattinlägg med statistik (8 februari)

”Ta med stafetten in i framtiden – jämställda tävlingsmöjligheter nu!” (26 januari)

.

Vill du också debattera i det här eller något annat ämne?

Skicka då din text till skogssport@orientering.se

.

BILDTEXT: Genrebild på nattlöpare.