En sak är i alla fall säker. Det går att säga åtminstone två saker om 2020.
Ett. Året började på ett ur ett orienteringsmässigt perspektiv fullkomligt lysande sätt.
Två. Sen tog det roliga slut.
Men vi börjar som sig bör. Vi börjar från början. Och vi börjar med den där gyllene kvällen i slutet av januari.
Ni vet den där galakvällen som inleddes med att förbundskapten Håkan Carlsson let´sdanceade sig in i såväl Globen som de svenska tevesofforna. Och, framför allt, ni vet, den där galakvällen som avslutades med att Tove Alexandersson för tredje gången för kvällen fick traska upp på scenen för att ta emot ytterligare en minst sagt prestigefylld utmärkelse. Denna gång i form av Radiosportens Jerringpris.
Detta bara minuter efter att hon varit där för att ta emot såväl Bragdguldet som priset för Årets bästa kvinnliga idrottare.
Då kändes det som att 2020 verkligen skulle bli ett år att minnas. Och det visade sig vara helt sant.
Men inte på det sätt som önskats.
För efter den där sprudlande starten har året, om inte enbart, så åtminstone till väldigt stor del, för såväl idrottsföreningarna som orienteringsklubbarna runt om i landet handlat om att skjuta upp; om att ställa in och om att anpassa sig till de nya restriktionerna här och de tillstramade allmänna råden där.
Detta har i orienteringsvärlden fått till följd att det fötts en hel del skrälldus kreativa idéer och initiativ som kommer att kunna underlätta såväl tränings- som tävlingsverksamheten i ett längre perspektiv.
Men där är vi ju dessvärre inte än.
Nu befinner vi oss i stället i en tid där idrottsföreningar på många platser runt om i landet har pausat sin träningsverksamhet.
Fram till i mitten av december undantogs de som är upp till 15 år, men sedan ett par veckor råder som bekant strängare rekommendationer.
Inställd träningsverksamhet är något som är minst sagt illavarslande, både på kort och på lång sikt. För mycket talar dessvärre för att det kommer att vara färre som dyker upp på träningarna på den soligare sidan om coronapandemin jämfört med vad det var dessförinnan.
För vikten av rörelse i unga år har slagits fast i en rad studier. Ett exempel på dessa är Folkhälsomyndigheten som i april 2019 konstaterade att ”barn och unga är inaktiva under större delen av sin vakna tid, det vill säga sitter, står eller rör sig väldigt lite. De som skattar sin hälsa som god är mer fysiskt aktiva och spenderar mindre tid i inaktivitet, jämfört med de som skattar sin hälsa som dålig. Fysisk aktivitet i alla former har en mängd positiva hälsoeffekter, både fysiska och psykiska. Det är därför angeläget att stimulera till och ge förutsättningar för mer rörelse bland barn och unga”.
I många idrottshallar, där det under dessa lov-fyllda dagar borde vara högtryck, har lampan släckts, dörren låsts och nyckeln gömts.
Detta för att minimera smittspridningen. Och att på alla tänkbara sätt se till att bidra till att minimera smittspridningen är givetvis något som ska ha absolut högsta prioritet.
Men, och det ska sägas med eftertryck för jag är verkligen ingen expert på virusspridning, jag fattar inte hur det kommer sig att det där förbaskade coronaviruset kan ha så bra koll på det geografiska.
Annars förstår jag inte hur viruspartiklarna kan hålla koll på att de ska skapa hög smittspridning i idrottshallar där ungdomar hoppar höjdhopp eller lirar innebandy samtidigt som det är så extremt ofarligt att handla klockor eller köpa ”små vitvaror” på landets stora gallerior och personellt sett välfyllda shoppingcentras.
Vi är, när dessa rader plitas ned, bara timmar från att lämna detta på många sätt oerhört usla år 2020. Och jag är fullt medveten om att jag alldeles stökat till de olika högtidernas respektive karaktärstecken. Jag vet att man önskar saker till jul, och kommer med löften till nyår.
Men under coronapandemin råder som bekant särskilda råd och rekommendationer så vi kör en nyårsönskelista i stället:
Till 2021 önskas därför ur ett orienteringspatriotiskt perspektiv:
- att det skapas möjligheter att hålla igång barns och ungdomars idrottsträning och rörelse. Det är något som är av absolut högsta vikt för folkhälsan både nu och i ett längre perspektiv.
- att det från myndighets- och regeringshåll hålls fast vid det faktum som påtalats vid flera tillfällen. ”Utomhusidrotter där man inte är speciellt nära varandra, där är uppenbarligen riskerna för smittspridning väldigt små” (som statsepidemiolog Anders Tegnell sa till Orienteringsmagasinet på direkt fråga om smittspridningsrisker i samband med motionslopp).
Under de första veckorna på det nya året kommer den nya pandemilagen träda i kraft och dessutom presenteras nästa steg i Folkhälsomyndighetens regeringsuppdrag att analysera förutsättningar för smittsäkra arrangemang.
Här önskas tydliga, och enkla, rekommendationer. Hittills har det varit svårt för arrangörer att hänga med på exakt vilka regler som gäller för olika arrangemang.
Arrangörer behöver besked kring hur de ska planera sitt kommande arrangemang. Detta oavsett om de ska stå som värd för Knäckebrödhultsluffen eller O-Ringen.
Och det där med att få till en tävlingssäsong, givetvis smittskyddssäkrad, såväl nationellt som internationellt skulle betyda väldigt mycket. För att ha ett mål att träna mot är något som åtminstone för många skapar den där extra motivationen för att ge sig ut och träna även de dagar när det känns tungt.
Sedan spelar det mindre roll om målsättningen är Knäckebrödhultsluffen eller VM i Tjeckien.
Men när det handlar om att skapa förutsättningar för nya let´sdanceanden och gyllene idrottsgalor handlar det givetvis snarare om det sistnämnda än det förstnämnda.
Så kom igen nu Löfvén, Tegnell och idrottsminister Lind; ge den svenska idrottsrörelsen raka, tydliga och förhoppningsfulla besked de närmaste veckorna.
Det skulle utan någon som helst tvekan vara de absolut bästa nyårslöften vi kan få.
