Alltså vad var det egentligen som hände där?

Den frågan kommer med största sannolikhet att ställas när det om några, eller om många, år ska göras återblickar på den svenska insatsen vid orienterings-VM i Tjeckien.

Sverige vann åtta medaljer.

Sverige vann sju guld.

S - J - U.

Det är om uttrycket tillåts sju-kt, och betyder också att Sverige vann medaljligan med förkrossande marginal.

Och det som gör det ännu mer imponerande är det faktum att Sverige gjorde det i en terräng som det inte finns någon motsvarighet till på hemmaplan.

Detta sammanfattat innebär att Sverige har gjort sitt bästa VM någonsin. Sen går det att räkna än hit och än dit med tanke på att antalet distanser har varierat över åren.

Men det är bara att slå fast att tidigare toppnotering på fyra guld på ett VM nu inte bara raderades ut.

Det försvann all världens väg.

Och faktum är att det ett tag kändes som att Du gamla du fria spelades oftare än den hymn som alltid spelas som intro till alla prisutdelningar.

Men vad är det egentligen som ligger bakom det som hände där?

"Vi är otroligt bra", summerade Gustav Bergman efter stafettguldet i torsdags.

Det är ju i sig ett konstaterande som i detta läge är svårt att säga emot.

Men bakom en, eller i detta fall en lång rad, framgångar finns det som bekant en minst lika lång rad framgångsförklaringar.

+++

Vi börjar med ledarskapet.

Det svenska landslaget har under ledning av Håkan Carlsson byggt en organisation med expertis inom alla de områden som krävs för att kunna prestera på absolut högsta nivå i en så komplex sport som orientering är.

För det handlar ju både om att kunna springa så fort; ta sig fram både på platt asfalt men också stundals i extremt oländig terräng. Detta parallellt med att ha de orienteringstekniska färdigheter som krävs i de bitvis extrema utmaningar som det handlat om här. Det gäller dessutom ha kylan och våga lita på sig själv i de avgörande lägena.

Den starka organisationen runt laget är alltid viktig, men kanske i ännu högre grad nu när det i över ett års tid inte fanns möjlighet att resa till Tjeckien för att förbereda sig på plats.

Både de orienteringstekniska förberedelser som gjorts på hemmaplan, men även under de läger som varit på plats i Tjeckien under de senaste månaderna är stora förklaringar till att det svenska laget får "betala övervikt" på vägen hem med tanke på alla medaljer.

Förbundskapten Håkan Carlsson har varit nominerad till Årets ledare på Idrottsgalan flera gånger, men aldrig fått kliva upp på Globens scen för att ta emot utmärkelsen.

Den här gången känns det som att det är dags.

+++

Men för att det ska bli framgångar räcker det inte med en stark organisation runt laget, det gäller givetvis också att det finns aktiva av absolut världsklass.

"Världens bästa landslag över tid" har varit ett mantra och ett av förbundets uttalade målsättningar under åtminstone de tio senaste åren.

Nu råder det absolut ingen tvekan om att så är fallet.

Sverige är världens bästa orienteringslandslag. Det går att slå fast både genom en snabbkoll i medaljligan.

Och det går att konstatera genom att Sverige vunnit samtliga tre stafetter på detta VM.

Det går också att konstatera genom att Sverige har fått fem nya världsmästare (Isac von Krusenstierna; Albin Ridefelt; William Lind; Lisa Risby samt Sara Hagström).

Sverige har tre tidigare mästare som utökat sin guldsamling ytterligare; Emil Svensk; Gustav Bergman och Tove Alexandersson.

+++

Tove Alexandersson, ja; där är det bara att lyfta på kepsen (men behålla munskyddet på) och tacka för uppvisningen.

Tove har varit oerhört bra under många år, men så bra som hon är nu har hon aldrig varit.

Och framför allt fysiskt är hon på en nivå som extremt få idrottare, samtliga sporter inräknade, är i närheten av.

Den fysiska kapaciteten har gjort att hon trots något orienteringsrelaterat misstag här och var (eller på sprinten och medeldistansen om du hellre vill) så var hon i det närmaste ohotad på samtliga distanser.

På sprinten tog hon sitt elfte VM-guld.

På sprintstafetten blev dussinet fullt. Och via medeldistans, stafett och långdistans var den siffran uppe i femton.

Dessutom kom även det femte raka guldet på orienteringens klassiska distans. Även det en notering som ingen annan nått tidigare.

Nu är Alexandersson uppe i totalt 26 VM-medaljer, och hon närmar sig med stormsteg de 23 guld och de totalt 31 medaljer som Simone Niggli tagit.

Det kändes för bara något år sedan som ett omöjligt rekord; något som aldrig skulle kunna slås.

Men det där med omöjligt och aldrig är inga ord som biter på Tove Alexandersson.

För att vinna fem VM-guld under ett och samma mästerskap borde inte vara möjligt.

Nu är det en i den långa raden av Tove Alexanderssons historiska bedrifter.